Sara

Iofs kanske det inte är underligt att jag inte är trött, eftersom att jag sov till vid elva-tiden imorse.
Kanske det skulle vara värt att slå igång en film.. . Eller kanske inte.
Om jag nu hade tänkt vara så flitig som jag nu faktiskt har tänkt, så kommer jag garanterat inte att orka stiga upp på morgonen och fara på gymmet om jag ska kolla en film nu.

Nu kommer morsan igen och ska tvinga mig att slå av datorn. Hatar detta. "Det är slödder, pack och idioter som är uppe på nätterna. Inga andra. Normala människor är uppe på dagarna och sover på nätterna". Tack för den.
Allting ska vara på hennes villkor och alla ska lyssna på henne. Det hon säger är rätt. Hon är den allsmäktige.
Funderar på om jag skulle gräva ner mig någonstans. Men det går inte heller, för var jag än försöker så hittar hon mig ändå och allt blir bara värre. Men börjar bli ganska van. 
Nej.. jag börjar inte bli van. Orkar inte mer. Om det inte är skolan som gör mig deprimerad så är det morsan.
Så fort man har börjat känna sig bättre, så faller man tillbaka ner i hålet. Det där hålet som det har tagit så lång tid att kravla sig upp ur, men med vissheten om att man äntligen har lyckats.
Man tar några stapplande steg. Balansen blir bättre och motgångarna blir färre. Efter ett tag känns allt.. i alla fall något sånär bra.
Men det hinner som aldrig bli riktigt friktionsfritt, så att det börjar rulla, utan man får alltid gå bakom och knuffa på. När man näästan har nått toppen av den milshöga backen, nästan kommit till nerförsbacken, tappar man fästet. Då är det över. Då är man nere igen. 
Orkar helt enkelt inte.. Vet inte vad jag ska göra längre. Fortsätter det såhär så..
..vill jag inte veta. 

Mycket är väl mitt eget fel också. Jag är definitivt inte en felfri människa, men samtidigt är jag inte den som inte klarar av att leva om jag inte får bestämma över allt och alla heller. Inte den som inte vill höra några andras åsikter än mina egna. Jag är inte den som inte bryr sig om att lyssna på andra i vissheten (tron) om att det är jag själv som har rätt.
Det finns människor som har en tendens att gå en på nerverna, och sådana som man helt enkelt inte orkar med. Folk som man inte kan vistas i samma rum med.
Bara underligt att det kan vara ens föräldrar. Borde inte vara så.