Sara

Mörkret är kompakt utanför. Jag vet eftersom att jag varit där just. Sitter och lyssnar på musik i mina hörlurar, i vetskap om att far sover och ska upp och jobbaom någon timme.
Tankarna virvlar likt en höstvind med gamla bruna löv som har sett sina bästa dagar, vilka nu går mot ett mindre upplyftande öde. (fin liknelse?)

Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. Är nog ganska osäker på vem jag är just nu. Hoppas att det bara är en tillfällighet.
Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vem jag är.
Jag vet ingenting.
Det känns som att jag borde försöka hitta mig själv, och åtminsone bli bekant med vem jag är, för hur ska någon kunna lära känna mig om jag inte ens gör det själv?
Haha, det låter som någon.. Jag vet inte vad det låter som, och inte ens det känner jag mig trygg med.
Vem är jag?

Sådana här tankar är det som oftast irriterar hjärnan och lyckas etsa sig fast för en stund, ensamma kvällar framför datorn.
Det är nog här man sitter och grubblar och tänker på alla problemen som mest, och det är här allting stannar, och finns kvar.
Det känns bra att bara få skriva. Liksom låta allt trams rinna iväg.. bort. Man både tänker klarare och känner sig snäppet bättre när man fått ur sig det - på något sätt.
Det är saker man glömmer att prata om, så man måste får ur sig det på annat sätt.
Äsch, nu lägger jag av. Hoppas att morgondagen åtminstone blir som planerat. Inte för att jag egentligen har tänkt göra något speciellt - Eller det är ju ingen som vet vad jag har bakat för kakor för denna, förhoppningsvis, underbara dag ;)