Sara

Som om jag inte har det nog kämpigt för tillfället. Varför måste du då göra allting värre? Sitter här och bölar, vilket  har blivit väldigt vanligt i min vardag nu när jag är i närheten av dig så ofta.
Fick en liten utskällning av syrran när vi åkte hem från stan för en stund sedan.
"Morsan säger att när hon försöker ringa dig så slänger du på luren och är otrevlig mot henne. Du måste ju förstå att hon är rädd om dig och vill ditt bästa. Du borde skärpa dig".
Höll på att svälja tungan. Jaha, så nu är allt mitt fel?
Berättade min version av historien och när jag var färdig var det inte längre jag som var syndabocken.
"Jag följer med in och lämnar en tröja"

Gick på toa då min syster tydligen gav "min kära mor" världens mest mordiska öga, varefter hon började skrika. Hon galtade och galtade, skrek och skrek. Vänta nu.. Va? Hon skriver på morsan. Jag blev alldeles paff. Första gången någon inte tar hennes parti.
Jag kom ut från toaletten och bara gapade.
"Jomen det är hennes fel, det är hon som gör si och så, det där är bara påhittade historier" säger morsan.
Självklart, det är aldrig hennes fel.
Så kläcker hon ur sig världens mest livsutsugande kommentar;
"Jo och hon tror att hon är den enda som har rätt och skyller ifrån sig allt på alla andra. Det är faktiskt inte mitt fel".

Jasså? :\ Sedan när låtsas jag vara den allsmäktigt enda vetande med så lång livserfarenhet att hon kan läsa varenda människa på endast självt ihopkokade misstankar? Hon säger ännu;
"Jomen jag har rätt för jag har lång livserfarenhet. Du borde lära dig att tänka, du är så lättlurad. Fattar du ingenting? Vad har du för problem egentligen? Bara så du vet, det är inte du som har problem med din mor, det är jag som har problem med min dotter".
Jaha? Vad ska jag säga.. Tack för att jag känner mig som en respekterad och likvärdig individ? I detta fall råkar jag vara din dotter och känner mig förövrigt inte dess mer likvärdig eller respekterad alls. Av dig, mor. 

Syster for härifrån efter en stunds grälande. Blev situationen mellan mig och mor ens lite bättre?
Svar; Nej!
Alla tre kvarvarande i huset började gapa åt varann, vilket slutade med att morsan gick och lade sig.
Innan det hände gjorde hon klart för mig att från och med nu ska hon inte ha med sig telefonen någonstans och jag ska inte ringa henne om jag behöver prata. Hon tänker absolut inte ringa mig. Så vill jag något så finns far där för mig. Den kära modern bryr sig inte längre. Nu pratar vi inte mer, är situationen som den verkar nu.
Varför måste jag vara här? Jag klarar inte av det längre. Det har blivit för mycket. Jag vill hem, till det som känns som ett hem för mig nuförtiden.
Koskullskulle.. Jag trodde aldrig att det skulle kännas mer som ett hem för mig än Tjautjas, byn som jag är född och uppvuxen i.

Konflikter går inte att lösas milt, de kan inte att lösas alls. Försöker man så blir det bara värre. Är bästa lösningen att hålla sig undan?

Just nu vill jag inte alls leva mitt liv. Jag vill att det bara ska återgå till det normala. Är det en omöjlig tanke? Jag hoppas i alla fall att det kommer lösa sig på något sätt. Annars vet jag inte vad jag tar mig till.
Får helt enkelt vänta på nästa helg för då, då ska jag börja leva igen.
Tur att det inte är länge kvar..

Varför gör du såhär? Det tar knäcken på en att behandlas som skit av någon man älskar..
Om du är rädd om mig och vill mitt bästa, varför beter du dig på det här sättet?
Önskar att jag hade svaren.